Jag är ju lite sådär halvgalet kär i hösten, även fast min lilla dunboll inte håller med, regn, ynk.
Hur som haver, höst innebär typ allt jag älskar, tè, stickade tröjor, färgen på löven, lukten av
blöt asvalt, självlockande hår, alla kramar, alla dagar man faktist har en anledning att sitta inne
och skissa med en kopp tè istället för att vara miss naturmänniska och klaga på allt och alla
som inte luktar på bär, blommor och skog.
Hösten ger mig möjlihgeten att genom mitt kameraobjektiv fånga & knäppa bilder som kommer
påminna mig just denna höst. När jag sedan sitter där, skymd under handduken, vill inte hoppa i.
Vill inte visa. Så har jag min trogna höst på bild. Och då gör den mig hel mig hel.