[Dag 08 - Ett ögonblick]

publicerat i vardag;
Ett ögonblick.
Det första som kommer upp i mitt huvud är inte ett fint minne i mitt liv. Nämligen när min bror råkade ut för en olycka, han ramlade rakt in i ett skyltfönster, då menar jag bokstavligen in. Detta hände för cirka 2 år sedan.

Jag och några vänner var ute på backstage och tog några öl, även min bror och hans kompisar var där. Kvällen var toppen. Tills vi skulle åka hem. Jag gick i förväg till bussen, men min bror kom aldrig och snart skulle bussen åka iväg. Jag ringer honom och svarar gör hans kompis Adam och påstår att Simon nog inte kan prata just nu, men efter en stund får jag ändå prata med honom. Han säger att han har skurit sig och ligger på golvet.

Min första tanke var att han hade blivit knivskuren och låg på golvet på MAX (han var kvar där när jag gick i förväg till bussen). Det högg tag i min mage och jag minns bara att jag började springa mot MAX. På vägen ser jag en stor grupp av människor och anar ganska fort att det har med min bror att göra. Jag kommer fram, och visst hade jag rätt. Där låg min bror med blod överallt och chock i blicken.

Jag gjorde allt för att få honom tro att jag inte var rädd. Jag satte mig bredvid och höll hans hand. Det enda jag såg var ett krossat skyltfönster, blod i snön, poliser, simons livrädda kompis med blod i ansiktet och min älskade bror på gatan. Jag pratade med pappa och gick då en lång bit ifrån Simon, jag sa åter och återigen till min pappa "jag klarar inte det här". Men han peppade mig och sa att "Det gör du. Du måste." Och efter det, så var min brors trygghet i mig det viktigaste.

Ambulansen kom, och jag satte mig i framsätet. Mådde illa efter allt blod men lyckades prata bort lite av illamåendet med ambulansföraren. Jag hörde min bror och ambulandförare nummer två i bak, min bror var skärrad och blev irriterad eftersom mannen med honom inte lyssnade. Han tänkte nog (Ännu en full jävel som får snålskjuts till sjukhuset). Vi kom slutligen fram och åkte in på akuten. Simon skulle nu flyttas över till en annan bår och då ser jag en flera centimeter ljup och bred glasbit rammla ur hans ben.

Blev sedan lämnad ensam i ett tomt väntrum själv, i timmar, i chock. Några timmar kändes som en halvtimma då jag knappt själv visste vart jag var. Bredvid mig hade jag en stor svart soppåse med Simons blod-dränkta byxor med mera. Tillslut kom pappa dit och jag tror aldrig att jag har kramat någons hand så hårt.

Efter någon timme tillsammans med pappa i väntrummet så kommer en sköterska ut och säger att vi nu kan få träffa Simon. Han låg inne på en bår i ett kallt rum med glas-splitter i håret och grön färg i ansiktet. Har nog aldrig varit så glad att se min bror. Vi små pratade om vad som hänt och han förklarade lite närmare vad det egentligen var som hände. Min bror låg kvar för operation och vi åkte hem. Kom hem och berättade detta för en nyvaken mamma som tog det väldigt hårt, då hon hade sovit hela natten utan en aning om vad som hade pågått. Det värsta på hela kvällen var nog mammas reaktion när hon såg Simons blod-dränkta byxor.

Han fick ett djupt sår i bakre låret, där två stora glas-skivor hade suttit. Tre jack på armen och lite småskråmor. Min bror hade änglavakt. Ända sedan denna dag har jag uppskattat min familj mer än någonsin, vilket jag inte trodde var möjligt eftersom de redan var det finaste i mitt liv. Ungefär ett halvår tog det för mig att repareras psykiskt, kunde inte se blod eller skräckfilm utan att må dåligt. Brorsan fick gå med kryckor men mest så fick han ligga stilla. Han är nu helt repererad tack gode gud.   


Jag vet inte om ni fortfarande läser, det blev lite långt men ska det vara så ska det. Jag älskar min bror över allt annat och är både glad och ledsen att jag var med denna natt. Ett ögonblick som alltid kommer finnas kvar på både gott och ont. Puss

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Nina:

kram

Kommentera inlägget här :