Har aldrig förstått mig på den där känslan, den kalla. Den hårda. Den kommer, den går. Kan slå mig som en batong, utan förvarning. Sen försvinner den, som en rädd liten skugga. Den fäster sig vid mina fötter, den kommer med solen och förvinner med molnen.
mensvärk, stickade tröjor, matteprov, torr hud, kall luft, gråa löv, tè-missbruk, stor bästa-vän-saknad, efterrätter i skolan, jul-längtan, påsar under ögonen och allt det där.
Är så glad för att jag har världens finaste vän som bara kan ringa och prata en stund och göra hela min dag så mycket bättre. En dag om jag trodde skulle gå åt helvete, men bara vetenskapen att ha henne som vän gör mig genast lite gladare. Även om hon är för många mil bort och att det mest blir pussar, kramar och pepptalk genom telefonen. Men våran vänskap har sin charm på ett sätt. Tusen mil hade inte skillt oss åt.
Totte låg nyss och sussade på mitt bröst. Jag började tugga ostbågar i hans öra, han suckar, reser sig upp, går en bit, vänder sig om och blänger på mig i några sekunder. Sedan vänder han, går och lägger sig vid mina fötter och suckar åter en andra gång. - Närå, jag känner mig inte alls i vägen.