Jag vet inte riktigt vad jag känner just nu i detta tillfälle. En enorm tomhet är det, innanför bröstet. Jag känner mig känslig och anfådd. Kan hjärtan av guld bara en dag säga ifrån, att det inte längre orkar? Hur många gånger orkar ett hjärta brusta genom livet? Jag har brytt mig så mycket om andra människor att jag har på något sätt glömt vem jag själv är, så långt har det gått. Jag har kommit till ett stadie nu som jag har fått bryta kontakten med många av mina vänner, bara för att mitt hjärta, min själ och min kropp säger åt mig, att nu är det stop, jag behöver någon som ger tillbaka, det behöver inte vara mycket, bara minsta lilla för att släcka min törst. Men, det är inte så lätt som det är sagt. Och jag kan inte säga till en vän att ge, det måste komma från deras hjärta till mitt, annars har det ingen mening. Inte för mig. Utan min familj, vart hade jag stått idag? Jag kan inte svara på det, jag får så mycket kärlek och stöd av min familj och det får mig att orka, endast det. Nu måste jag tänka på mig själv ett tag, för min egen skull. Och nu för en gång skull ägnar jag bara tid åt mig.